Om boken: 2009 / "När du tar blicken från den brända tändstickan som fallit under sätet visar det sig att bussen står , fönstret är svart och kondensdroppar rinner långsamt ner i det. Utan att riktigt vakna går du till utgången, någon klämmer sig utan ceremonier förbi - starka handflator fryser på dina axlar för en sekund, "gracias, chica", en mörk hand drar en cigarett ur fickan. I passets mörker lyser dörren till ett matställe vid vägen, motorn sprakar när den svalnar och bussens sidor lyser, redan täckta av frost. Lukten av eukalyptus lämnar min hals kall. Chauffören sitter på huk och dricker kaffe i hastiga små klunkar, ånga strömmar ur pappkoppen. Efter att ha suttit fast på en buss i låglandets fuktiga värme slår rysningen till; du famlar i fickan, känner efter förändring och undrar: hinner du springa till kaféet eller så går bussen utan dig. Tvekande tar du några steg in i mörkret. Dörrens ljuspunkt blir plötsligt fruktansvärt avlägsen; du bestämmer dig för att inte riskera det och fryser mitt på vägen, en liten, nästan dockliknande figur, krossad av tystnad. Bakom är det pålitliga kadaveret av en buss, framför är ljuset från det enda huset i kilometer, och asfalten glittrar fuktigt. Bergen är inte synliga i mörkret, men du känner deras närvaro när du känner ett stort djur som lurar i närheten - tunga tassar krossar silvergräset, sällsynt luft prasslar i dess kraftfulla lungor. Jätte agavepilar svajar från djurets andetag, och lukten av gammalt damm som är ingrodd i huden svajar. Du slits mellan att ta tag i din väska och rusa in i mörkret, eller gömma dig i bussens ljusa värme. Berg faller från himlen med ett prasslande ljud, och du rycker till när någon rycker i din ärm.…»